Hälsoprogram HCM

HCM är en sjukdom som utvecklas under tid. Drabbade katter har oftast inga symptom på HCM före 6 mån ålder, och det kan i många fall ta flera år innan man kan ställa en diagnos. Därför måste man låta en hjärtspecialist undersöka katten vid flera tillfällen för att se om katten utvecklar sjukdomen. Sjukdomen är ärftlig, dock finns det troligtvis flera olika gener och mutationer som kan orsaka HCM vilket gör avelsarbetet svårare. HCM karakteriseras av en förtjockning av hjärtmuskeln, framför allt i vänstra sidan av hjärtat. Förtjockningen gör att hjärtat blir mindre elastiskt än normalt, och därför kan inte hjärtat fyllas med blod så lätt. Det kan även bli onormal turbulens i blodet, vilket kan leda till att blodet levrar sig och blidar små tromber. Dessa små tromber kan åka med ut i blodbanan och sätta sig som blodproppar i något blodkärl. Vilket bland annat kan orsaka förlamning i bakbenen.

HCM-sjuka katter kan även drabbas av hjärtsvikt. Hjärtats kraft att pumpa runt blodet blir då nedsatt och detta kan i sin tur leda till vätska i lungorna, vilket gör att katten får svårt att andas. Även klaffarna kan börja läcka. En del katter får blåsljud på hjärtat, visar allmän trötthet och/eller blir ofta väldigt anfådda. Vissa katter kanske inte visar några tecken alls på sjukdom förrän de plötsligt dör, oftast då på grund av en svår rytmstörning. Katter som dör i sjukdomen HCM har ibland ett mycket smärtfyllt sjukdomsförlopp. Vid HCM-undersökningen kan man också upptäcka andra hjärtfel och hjärtsjukdomar som gör att katten förhoppningsvis kan få behandling och hjälp.

Eftersom sjukdomen troligtvis kan orsakas av många olika mutationer så är den svår att eliminera, men via tester kan i alla fall minska antalet sjuka katter som går vidare i avel, och därmed minska antalet drabbade katter i framtiden. Svårigheterna med hälsoprogrammet är att många uppfödare avstår från att testa sina katter eftersom man tycker att testerna är för otillförlitliga, dyra, eller att man bara testar katten/katterna en gång. Kardiologerna anser dock att testerna har god tillförlitlighet, framförallt kan man ofta se förändringar från ena testtillfället till det andra när katten utvecklar sjukdomen. En förutsättning för detta är att man följer de testrekommendationer som finns.

Om katten skulle få ett positivt HCM-resultat måste man undersöka katten noga för att kunna konstatera att HCM är den primära (huvudsakliga) diagnosen. Ibland kan förtjockning av hjärtväggarna bero på andra bakomliggande orsaker eller sjukdomar, vilket dock verkar vara förhållandevis ovanligt. HCM-liknande sjukdom kan bero på bl a vissa virus eller inflammationer, ämnesomsättningsrubbningar, sköldkörtelproblem eller förändringar i blodcirkulationen. Ibland kan en kronisk njurskada göra så att katten får förhöjt blodtryck och därmed får ett sjukdomsförlopp som påminner om HCM.

Om katter får diagnosen HCM kan man genom noggranna kontroller hos kardiologen samt anpassad livsföring ge katten större möjlighett till ett långt och lyckligt liv trots sin sjukdom. Det finns flera Norska Skogkatter med diagnosen HCM som fått långa liv, under förutsättning att deras sjukdom har upptäckts i tid. I vissa fall finns medicinering att tillgå för att lindra symptomen.

Hälsoprogrammet mot HCM har följande testrekommendationer: Första testet görs strax för första parningen, som regel vid ca 1 till 2 års ålder. Sedan rekommenderas testning årligen tills katten är över 3 års ålder. Därefter rekommenderas ett test vid ca 5 års ålder. För katter som har blivi frekvent nyttjade i aveln, eller som är särskilt riskabla (equivocal eller nära släkting som är drabbad) kan det vara klokt att göra ett senare test också, exempelvis vid 8 års ålder. Observera att detta är en generell utgångspunkt, som man sedan får anpassa till det specifika fallet!

Innan man HCM-testar sin katt fyller man i kattens och ägarens uppgifter på en testblankett som finns på Skogkattslingans hemsida. Denna blankett skriver man sedan ut, skriver under och tar med till kardiologen (veterinär som är specialist på hjärtats sjukdomar och funktioner). När man kommer till djurkliniken vägs katten, identifieras (katten måste vara id-märkt antingen med chip eller tatuering) och man lyssnar också på kattens hjärtslag och tar pulsen. Detta gör man för att lyssa efter eventuella blåsljud, rytmrubbningar samt för att höra att hjärtat inte slår för fort. Själva HCM-testet görs genom att kardiologen scannar kattens hjärta med ultraljud för att se eventuella onormala förändringar i hjärtats utseende och /eller funktioner, samt hur blodet flödar. Undersökningen är helt smärtfri och tolereras vanligvis mycket bra av katterna. Är katten orolig kan det dock vara nödvändigt att ge den lugnande medel, eftersom det är viktigt att den ligger alldeles stilla på undersökningsbordet. Ultraljudstekninken använder ljudvågor som skickas in i kroppen från den sk proben som sätts mot den del av kroppen som ska undersökas. När ljudvågorna träffar på olika vävnader i kroppen studsar de tillbaka och utlraljudsapparaten skapar en bild på en bildskärm. Ibland kan veterinären behöva raka katten på det stället som ska undersökas eftersom ljudvågorna inte kan passera genom för mycket päls. Oftast går det dock bra att bara sära lite på pälsen utan att raka. För att få en bra kontakyta mot kattens skinn, och därmed en bra bild, används ett slags gelé på proben. Gelén kan i enstaka fall verka irriterande och bör därför tvättas bort vid hemkomst. Det är dock inte farligt om djuret slickar i sig gelén. Undersökningen tar ca 15-30 minuter, men kan ibland ta något längre tid. Kardiologen fyller i testresultaten på blanketten och skickar en kopia till hälsoprogrammets registrator.

Om katten dör

Det är alltid mycket tråkigt och ledsamt när en älskad katt dör i förtid. I vissa fall kan man inte göra så mycket för att förhindra att det sker. När det gäller ärftliga sjukdomar så kan man däremot öka sin kunskap och planera aveln och på så sätt göra att risken för att katter drabbas minska. För att vi uppfödare ska kunna göra rasens framtid så sund som möjligt så är arbetet med den ärftliga sjukdomen HCM ett av vårt viktigaste. Därför är det betydelsefullt att så många som möjligt vars katt dör får den obducerad. Vi är mycket tacksamma om vi får ta del av vad som hänt din katt och om det eventuellt kan ha varit den ärftliga sjukdoman HCM.

Om katten dör hemma rekommenderar vi att ni tar kontakt med en veterinär som kan sköta om så att katten kommer till SVA. Du ska ta med ett informationsformulär till er veterinär, där det finns information om hur veterinären ska göra och vart på SVA katten ska skickas. Det finns även en obduktionsblankett som ni fyller i och tar med. Blanketten innehåller information om er katt och ert godkännande att reslutatet får registreras i Pawpeds register. Viktigt är att ni fyller i så mycket som möjligt om kattens sjukdomshistoria under hela dess liv. Dessa blanketter kan du ladda ner, skriva ut och ta med till veterinären, som sedan skickar dem med kroppen till SVA. Avlivas katten hos veterinären gäller samma sak, informationsblanketten tas med till veterinär, och obduktionsblanketten fylls i och skickas med.

Om ni inte har möjlighet att komma till en veterinär som hjälper er med detsamma, rekommenderas att kroppen hålls kyld, dock ej i frysgrader, tills den kommer till veterinären. Erika Karlstam, som är veterinär på SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) tar hand om de hjärtan eller kroppar som skickas in till SVA genom hälsoprogrammet. Hon har ett särskilt intresse för katter och genom att en och samma person anlitas för obduktionen vet vi att den genomförs med samma noggrannhet. Erika studerar även hjärtat mer ingående än vid en vanlig obduktion. Vil man inte skicka iväg hela kroppen kan man välja att bara skicka hjärtat, och vävnadsprov från lunga och njure, men då kan Erika oftast bara bedöma om katten hade en hjärtsjukdom och om katten dog i den. Om katten dog av något som inte hade med hjärtat att göra så får ni alltså inget svar på vad katten dog av.

Man har även möjlighet att få sin katts aska tillbaka i en liten urna för att kunna begrava den och ha en plats att återvända till för att sörja sin älskade vän.

Hälsoprogram GSD IV

GSD IV är också en sjukdom med dödlig utgång, dock sker detta oftast redan vid födseln. Förenklat är GSD IV en sjukdom som uppstår p g a det är ett fel i de kemiska processer som omvandlar socker till användbar energi. Sockerämnena eller glucider lagras i cellerna som glycogen. Vid fysisk aktivitet omvandlas glycogen i normala fall till användbar energi. Vid GSD IV kan kattungen inte lagra glycogen, och dör därför oftast inom ett par dygn efter födsel, eller är dödfödd. I ett fåtal fall har kattungen dock överlevt sjukdomen fram till den är runt 8-12 månader. Kattungen drabbas då av ett fruktansvärt sjukdomsförlopp. Den får hög feber, och är okänslig för all antibiotika- och cortisonbehandling. Kattungen får muskelskakningar som inte går att stoppa, muskelförtvining, som försvårar rörelse och förmågan att äta samt muskelkramper och allmän muskelsvaghet. Slutligen leder sjukdomen till förlamning av alla fyra benen och kort därefter dör katten i en hjärtattack eller hamnar i koma och somnar in.

För ca 15 år sedan upptäcktes sjukdomen i USA och efter forskning av Professor John Fyfe så har man hittat en förändring i genen GBE1 som ligger bakom sjukdomen GSD IV. Gentestet som finns har hög tillförlitlighet och Skogkattslingan rekommenderar tester av alla avelsdjur enligt hälsoprogrammet, och vid avel på bärare rekommenderar vi även tester på avkommorna efter denna.

En katt som har GSD IV är homozygot för den muterade genen, d v s den har fått en sjuk gen från mamman och en sjuk gen från pappan. En katt som är heterozygot har fått den sjuka genen från en av föräldrarna, men även en frisk gen från den andra föräldern, vilket gör att den blir bärare av GSD IV, men själv inte utvecklar sjukdomen. Sjukdomens nedärvning är alltså recessiv, och om bara en av föräldrarna är drabbad så blir kattungen inte sjuk eller utvecklar sjukdomen. En del envisa rykten gör gällande att även bärare av sjukdomen kan verka svagare och lättare utveckla andra sjukdomar, men det finns inga som helst vetenskapliga belägg för detta. Svaghet hos enstaka bärare av GSD IV kan förstås lika gärna ha andra orsaker än just att katten är bärare av GSD IV.

Det finns flera olika labb som utför GSD IV-testet och man behöver först en remiss som man fyller i, samt ett medgivande till att resultatet publiceras på Pawpeds, som ju också delger avelsrådet alla resultaten. Blanketter och medgivande till att resultatet publiceras finns på Skogkattslingans hemsida. Man kan också via Skogkattslingans shop beställa testpaket samt remiss till labbet Laboklin. Kattens identitet skall verifieras vid testtillfället och testet ska utföras av en veterinär. Veterinären tar ett svabbprov (en liten borste som gnids mot kattens insida av munhålan) eller ett blodprov som denne sedan skickar för analys på ett labb som erbjuder testerna. Tänk bara på att katten inte bör äta på en till två timmar innan testet görs, eftersom kattens DNA då kan blandas ihop med DNA som finns i maten.

Testrekommendationer har utarbetats och är enligt följande: Homozygota katter (katter som fått anlag för GSD IV av bägge föräldrarna) ska självklart inte användas i avel, men eftersom katterna dör av sjukdomen innan de blir fertila så är detta problemet automatiskt avhjälpt. Heterozygota katter, bärare av genen, kan användas i avel, men de ska användas i kombination med fritestade partners. Kattungar från en sådan kombination bör testas innan de säljs vidare. Idealet är att endast fritestade kattungar ska gå vidare i avel, men undantag kan göras så länge kattungeköparen är väl medveten om sjukdomsanlaget och fortsätter följa testrekommendationerna. Målet bör vara att alla bärare av sjukdomsanlaget ska vara eliminerade ur avelsprogrammet år 2015, och att vi fr o m då endast har fritestade katter i avel.

Viktigt är att alla som köper en kattunge som kan bära på GSD IV eller från kullar där inte bägge föräldrarna är fritestade informeras om sjukdomen.

Hälsoprogram PK-def

PK-def-PK-brist - Erytrocyt Pyruvat Kinas Deficiency är en relativt nyupptäckt sjukdom.
Den upptäcktes först hos abessinier/somali, två syskonraser, men den finns hos flera raser - även hos våra kära skogkatter.
För att kunna uppskatta i vilken omfattning vår ras är drabbad vill vi uppmana alla att testa sina avelsdjur.
PK-brist är en anemisk sjukdom (blodbrist) och innebär att det inte finns tillräckligt mycket av ett enzym som är viktig för energimetabolismen i de röda blodkropparna (erytrocyterna). Är det brist på enzymet kan de röda blodkropparna inte bryta ner socker, som behövs för energiproduktion, ordentligt. Är erytrocyternas funktion störd bryts de ner av kroppens immunförsvar. Eftersom kroppen hela tiden tillverkar nya röda blodkroppar kan det dröja länge innan du märker att något är fel och katten hinner då bli ganska gammal.
Många katter lever trots sjukdomen en långt liv, men dödsfall förekommer. Symptomen är likartade många andra sjukdomars och därtill kan sjukdomen vara oregelbundet återkommande och man tror att symtomen kan triggas av stress-situationer av olika slag. Därav ställs ofta fel diagnoser och kan misstas för bl a torr FIP.

Sjukdomstecken:
- trötthet/utmattning
- bleka slemhinnor
- aptitlöshet
- svaghet
- viktnedgång
- muskelförtvining
- höjd andningsfrekvens
- förhöjd puls
- förstorad mjälte
- leverinflammation
- inflammation i gallgångarna
- i ovanliga fall även gulsot
De vanligaste tecknen är aptitlöshet, trötthet och allmänpåverkan.

Negativt avla bort genavvikelse:

Trots att vår avelsbas är ganska stor kan det vara mycket negativt om man snabbt försöker bli av med en sådan här genavvikelse. Är vi för snabba så minskar vi vår avelsbas på ett negativt sätt och det finns det en risk att ännu inte upptäckta genetiska avvikelser får större utrymme.
Inom rasen har vi selekterat avelskatter hårt några år med avseende på GSD4 och vi har katter med HCM som tas ur avel. Vi har också relativt få avelshanar tillgängliga då många enbart används av uppfödaren eller av ett fåtal utvalda.
Det finns också ett stort antal hanar som är kemiskt kastrerade med suprelorinchip och av den anledningen inte kan användas i avel. Detta sammantaget kan påverka riskerna för att nya genavvikelser kan öka eller få större utrymme, vilket vi alla måste ha i tankarna. Därför bör vi inte vara rädda för att använda bärare i aveln under en längre tid.
Kattungen kan bli bärare Sjukdomen nedärvs recessivt vilket innebär att katten måste ärva genen från båda föräldrarna för att bli drabbad. Om den ena föräldern bär på genen kan kattungarna bli bärare av PK-brist, men den kommer inte kunna få denna sjukdomen. Katten kan fortfarande användas i avel om man parar med en katt som inte är bärare. Gör man det föds inga sjuka katter. Däremot bör man testa kattungarna för att få veta vilka som eventuellt är bärare av genen. Detta är viktigt för att få kontroll på de avelskatter som är fria och de som är bärare. Parar man två bärare får man i snitt cirka 25 % sjuka, 50 % bärare och 25 % friska.
En sjuk katt skall inte användas i avel, och absolut inte en hona eftersom dräktighet och förlossning belastar blodsystemet mer och risken för dödlighet ökar.

Källa: Skogkattslingan







Webmaster: Iréne Jönsson